Man tror man är så jävla odödlig. Jag kommer aldrig på saggig, jag kommer alltid vara fast och tight. Jag kommer aldrig bli rynkig, hängig. Jag kommer vara pigg. Ung. Jag kommer alltid vara ung. Se ung ut. Jag kommer aldrig så lååång röv, hängpattar. Jag kommer aldrig se gammal ut. JAG KOMMER ALDRIG DÖ. Men så fladdrar tiden på, och så står man där en dag, med diverse tillbehör, som jag då aldrig skulle få, ha, vara med om. Så försöker man rädda upp situationen med ”än ere krut i kärringa”. Lite snopet på nåt sätt, att man inte är odödlig.

Jag har skaffat kärringglasögon. För min syn är inte vad den var.